Att älska så det gör ont ända in i benmärgen!
Tror ni på ordspråket att det finns bara en viss mängd tårar för en kille, sen tar det stopp och plötsligt en dag så finns
där inte en endaste liten tår kvar att klämma ut för honom?
Jag tror inte på det, jag tror jag kan gråta floder för min kärlek, om där bara fanns en viss mängd hade nog den mängden för min del varit slut, jag hade kunnat tappa upp ett hav om jag sparat vartenda liten en !
Jag förvånas av mig själv varje gång jag fäller en ny, jag blir arg på mig själv varje gång, att jag aldrig någonsin kommer
att kunna sträcka på ryggen och säga att NU får det vara nog, nog med tårar för dig.
Jag älskar honom så mycket att jag helst av allt hade velat tappa känslor och slippa gråta, kunna väda ryggen till och gå min väg (det låter hemskt jag vet) men jag trodde aldrig att det skulle vara sant att man kunde älska någon så mycket att det gjorde ont, ont ändan in i benmärgen, men det har jag ett levande bevis på att man kan.
Jag kan gråta när allt är bra för att det finns så överflödigt mycket känslor för denna underbara man, då gråter jag för att jag inte kan få ut alla älskvärda känslor.
Och när det går snet och något är fel, då gråter jag för att det gör så ont att ha sårat den människa som betyder mest här i livet. Jag slutar aldrig att förvånas !
Men det är väl ett tecken på kärlek, och jag sluter ögonen och säger till mig själv:
Det är av en anledning som vi ständigt dras tillbaks till varandra, det är som att vi är skapta för att älska varann, trots dessa ständiga små fighter, jag skulle nästan kunna tro att vi är guds bevis på att man ska fightas och kämpa för det man verkligen vill ha, att aldrig någonsin ge upp . <3 Min kärlek går till Johan!
där inte en endaste liten tår kvar att klämma ut för honom?
Jag tror inte på det, jag tror jag kan gråta floder för min kärlek, om där bara fanns en viss mängd hade nog den mängden för min del varit slut, jag hade kunnat tappa upp ett hav om jag sparat vartenda liten en !
Jag förvånas av mig själv varje gång jag fäller en ny, jag blir arg på mig själv varje gång, att jag aldrig någonsin kommer
att kunna sträcka på ryggen och säga att NU får det vara nog, nog med tårar för dig.
Jag älskar honom så mycket att jag helst av allt hade velat tappa känslor och slippa gråta, kunna väda ryggen till och gå min väg (det låter hemskt jag vet) men jag trodde aldrig att det skulle vara sant att man kunde älska någon så mycket att det gjorde ont, ont ändan in i benmärgen, men det har jag ett levande bevis på att man kan.
Jag kan gråta när allt är bra för att det finns så överflödigt mycket känslor för denna underbara man, då gråter jag för att jag inte kan få ut alla älskvärda känslor.
Och när det går snet och något är fel, då gråter jag för att det gör så ont att ha sårat den människa som betyder mest här i livet. Jag slutar aldrig att förvånas !
Men det är väl ett tecken på kärlek, och jag sluter ögonen och säger till mig själv:
Det är av en anledning som vi ständigt dras tillbaks till varandra, det är som att vi är skapta för att älska varann, trots dessa ständiga små fighter, jag skulle nästan kunna tro att vi är guds bevis på att man ska fightas och kämpa för det man verkligen vill ha, att aldrig någonsin ge upp . <3 Min kärlek går till Johan!
Kommentarer
Trackback
